Kapitel I
Det klara morgonljuset kröp in i varje hörn av mitt rum. Jag hade glömt stänga fönsterluckorna. I vanliga fall hade jag utan tvekan rest mig upp för att dra igen dem. Jag avskydde morgonljuset. Det anlände med alldeles för många möjligheter, löften och besvikelser. Men denna morgon lätt jag det starka ljuset göra mig sällskap. Jag visste nämligen att denna dagen skulle vara trogen sina löften. Jag sneglade på min troget arbetande klocka. Jag hade sovit något längre än vanligt. Enda fördelen med att den tickade mot klockan 10 var att jag slapp vänta att min sicilianska rumskamrat skulle använda vår mögelfyllda dusch lika länge som ett ungerskt badhus. Dessutom agerade han som en matriark i lägenheten genom att återkomma kommentera att jag lagt skorna i fel del av hallen, att jag köpt fel diskmedel eller att jag inte saltade pastavattnet tillräckligt mycket. Jag kände hur min blåsa uppmuntrade mig att ta fördel av situationen. Likväl låg jag orörlig kvar med blicken sakta vandrade på mina få saker jag fått med mig hemifrån. Ljuset fick dem att framstå behaglighetsfulla och levande som i ett stilleben. Min svarta skinnjacka i uttorkat läder jag köpt under min första resa i Rom för 10€, nedprutat på tre snabbt inlärda ord på bangladeshiska – dyrt, lägre, köper. Silverkorset som hängde på stolsryggen jag varje dag fäste runt halsen sedan konfirmationen men sedan länge glömt av vilken anledning. Farfars cigarettetui som log på anteckningsbordet vilket han alltid gömde i kavajens innerficka även om alla visste att han gick iväg och rökte en halv Marlboro om dagen eller till och med en hel om dagens tidningsspalter informerade om en ytterligare utförsäljning av hans älskade välfärdsstat. Mer sorg än vikten av ett tomt silveretui orkade inte min tolvåriga kropp bära den dagen hans välfyllda hus skulle tömmas. I samma klara ljus framträdde ett antal utspridda böcker i min stora säng. Suetonius kejsarbiografier låg med sidorna öppna mot lakanet och fick varje samtida italiensk politisk skandal att blekna i jämförelse med Caligulas extravaganta leverne. En introduktionsbok i napolitansk grammatik gjorde sällskap med Alberto Moravias roman Föraktet. Men så tyckes mig dessa föremål plötsligt som en mängd döda objekt, inget mer än en näve sandkorn, utplockade från sitt sammanhang obenägna att hindra den våg av känslor som svepte över mig. Jag hoppade bestämt upp från sängen och öppnade fönsterna. En varm doft av liv och rörelse, en kakofoni av motorcyklar och fiskmåsar satte mina sinnen på helspänn. Napoli pulserade. En lättnad grep tag i mig medan jag betraktade tumulten. Jag sträckte mig ut och betraktade hur motorcyklarna sick-sackade sig fram till ljudet av hur högljudda hälsningsfraserna utbytes mellan gatans balkonger. Ingen bakgata i Napoli led brist på oberäkneliga händelser. Veckan innan hade jag vaknat av hur en trehjuling med en alltför stor last apelsiner hade krockat med en motorcyklist. Medan hundratals apelsiner rullade neråt till gatupojkarnas stora glädje och utväxlade de ansvariga körarna så högljudda svordomar att det bara var en tidsfråga innan någon nitade till den andre. Blodsutgjutelsen förhindrades dock när en tant i pyjamas klev ut på sin balkong och förbannade deras väsande med att kasta ägg på dem varpå de två männen glåpord försköts till den korpulenta damen. När äggammunitionen tagit slut och balkongdörren slogs igen med en smäll verkade de två medverkade till olyckan nästan som nyfunna vänner. Jag blickade ut över gatan där det fortfarande låg någon möglig apelsin och kände hur dagen var inne. Det var som om detta livsavgörande beslutet hade tagits på andra grunder än min fria vilja. Men det fanns ingen tid att fundera närmare på det. Jag hade fullt upp med att genomföra mina morgonrutiner och redan fått en ofrivillig sovmorgon. Därför började jag i varsam ordning hänga korset över min hals, trä silverringarna över fingrarna och ta på mig mina mörka kostymbyxor. Jag tog fram en av mina finaste skjortor att stryka. Halvvägs in i strykningen tog vattnet plötsligt slut och i trogen vana drog jag ut kontakten för att fylla på med mer. Jag ångrade mig dock genast när jag öppnat dörren till köket. Där stod Antonio med ena handen scrollande på mobilen och andra kliande på kalsongens pungpaket framför spisen väntade på att mockakaffet skulle koka färdigt. Det gällde att vara snabb nu, tänkte jag och genomförde en taktisk reträtt ”buongiorno Antonio, trodde du gått till jobbet, ska inte störa dig, vi ses”, men jag hann inte vända på klacken innan jag blev översköljd av en harang av verbal information om att jag fick gå ut med komposten nästa vecka då han skulle till Palermo, att jag gärna fick lägga brödkniven i rätt låda nästa gång, ville jag förresten med till gymmet nästa gång? Jag hade förmodligen svimmat eller gett honom en rak höger om det inte vore för att en gudomlig instans fick hans telefon att vibrera. Jag tog tillfället i akt att skynda mig därifrån, skjortan fick vänta, jag hade trots allt viktigare ting att uträtta. Likväl kände jag ett tryck över bröstet som ville få ett grepp över mig. Jag hade planerat denna dagen i detalj och minsta irritationsmoment kunde rasa min beslutsamhet. Men så fort jag slog upp trapphusets träport och klev ut på en Napolis många bakgator vände sig ångesten och gick iväg.
Medan jag strosade fram mellan de tätbyggda ”palazzi” sammanfogade med tvättlinor, elkablar och ändlösa blåvita supporterflaggor påmindes jag om varför jag tillfälligt flytt till denna staden med den sovande Vesuvius som granne. Här hade en liten sidogata mer liv, rörelse, möten än hela Göteborgs innerstad. Genom att bara kliva in en alldaglig butik öppnades en ändlös livsberättelse i vilken tidigare och kommande generationer spelade nyckelroller. Den mest alldagliga fiskhandlaren bar årsringar av minnen och kunde gärna vräka ut sig för en främling som jag att ”min hederliga far öppnade denna fiskbutik, men mina barn vill bara tjäna pengar utan att jobba, mannaja!”. I Sverige däremot gick det inte mer än ett år innan en nyöppnad bar måste byta sin inredningsstil, naturvinskoncept och fusionmeny för att hålla takt med medelklassens omättliga begär efter nya trender. Jag fortsatte mot Via Santa Teresa degli Scalzi och blickade ömsom in i någon lägenhet på gatuplan, ömsom in i en srilankesisk minimarket. Full medveten om en överdriven romantisering drog jag följande slutsats: här är fattigdomen vacker. Överallt i världen trängs fattigdomen ut i periferin för att sen välkomnas tillbaka till centrum med en matkorg på ryggen. Här hade den utblottade fortfarande sin plats i stadens pulserande rytm. Gigekonomin hade ännu inte bedrövat honom skönheten. Jag undrade om Dostojevskij, som påstod att att människan kunde leva utan liberalism, vetenskap och religion men inte utan skönhet, också hade kunnat se det vackra när tre ungdomar i billiga sportkläder sussar förbi högar av sopor och en gammal tant kämpar med sin en dramaten på de ojämna kullerstenarna? Eller hade han förkastat de vidskepliga napolitanarna som offer för katolicismens frosseri? Jag försvann iväg in i en filosofiskt spekulation tills jag passerade en lägenhet på markplan med kraftig lysrörsbelysning och bevittnade hur två föräldrar skrek på varandra vid middagsbordet medan deras tonårsdotter satt tyst och scrollade på sin telefon. Jag saktade in och kände en förpliktelse att fånga tjejens uppmärksamhet för att säga till henne ”jag ser hur du mår, du är inte ensam, säg mig vad jag kan göra för dig?”. Men istället för att bryta in fortsatte jag vidare och sakta sammanflätades deras svordomar med stadens symfoni bestående av – polissirener, biltutor, byggarbetesplatsbuller. En överviktig amerikan utbrast gående bredvid mig ”oh my god Jack I think that was the best napolitain pizza I ever eated!” och en hemlös stackare öppnade sin handflata ”signore, per favore, hai un centesimo?” till ljudet av ett flygplan som dundrade upp i den klarblå himmeln. Tillslut anlände jag till en av mina dagsstoppl’edicola – tidningskiosken i vilken Marco satt klaustrofobisk inklämd bland hundratals tidskrifter, souvenirer och solblekta böcker. ”Ao bello come stai?” frågade han mig med ett stort leende på läpparna samtidigt som han kastade fram dagens La Repubblica. Det tog säkert 10 minuter innan jag kunde bege mig vidare, först var jag tvungen att stämma av vad han tyckte om gårdagens fotbollsmatch och sedan förklara för någon nyfiken gubbe som inte sett mig tidigare att nej det gick inte isbjörnar i Stockholm och alla svenska kvinnor var faktiskt inte blonda. Med skratt i magen och ett ny inlärt napolitansk ordspråk från tidningsgubbarna ”femme ’nfeme ce ne stanno assaje” (elaka kvinnor finns de många av), vilket förmodligen var det minst misogyna jag hört i staden som dyrkade jungfru Maria i varje gathörn, fortsatte jag vidare stärkt av att fullborda min morgonrutin till närmsta bar på Via Tordbali. Med en caffè normale och cornetto con albicocca öppnade jag min dagsfärska tidning och puffade upp min cigarill. Behövdes något mer för att vara tillfreds? Efter att ha läst ett utrikesreportage om ett val i Sydamerika, en bokrecension i kulturspalterna och om någon demonstration mot regeringens omplacering av museichefer för att stoppa ”vänstervridningen” lät jag blicken vandra på en grupp utmattade turister som försökte hänga med i sin reseledares hektiska tempo. En och annan försökte desperat fota av en muralmålning föreställande Maradona i den tryckande värmen medan de bar sina ryggsäckar på framsidan på tryggt avstånd från ficktjuvar. De såg inte särskilt redo för att kunna parera de många turistfällorna som väntade i centro storico. En svalkande havsvind löpte genom den smala gatan och jag tänkte ”behövdes det något mer för att få kunna smaka på det diffusa begreppet lycka?”. En man traskade förbi bärande på en spegel i vilken jag kunde skymta mitt 27 åriga jag på gränsen mellan ungdom och vuxenhet. Hur såg andra på mig egentligen? Som en pretentiös och självgod ungkarl med dyra solglasögon eller endast som en välklädd figur i vägran att tillhöra den hysteriska konsumismen? Men egentligen, hörde jag en inre röst säga, andra bryr sig inte om hur du ser ut eller vem du är. Jag fick till ett skratt, vilken befrielse som väntade mig.
Jag slingrade mig genom bokhandlarna på via Tribunali med sina ändlösa bokhögar och kom ut på piazza Dante där den toskanska poeten blickade ut över tonårsgängen som spelade fotboll, lyssnade på musik och rökte e-cigaretter. Jag gick och köpte en glass bestående av nocciola och fior di latte på Mennella och blickade ut över pizzan. Fanns det något annat torg där de kulturella kontrasterna framträdde tydligare i Italien? I mitten stod Dante upphöjd till skyarna, det italienska språkets fader, medan oräkneliga ungdomar i billiga tracksuit gaggade på napolitanska. Det räckte egentligen att slå på teven för att skåda hur intrikat det ”höga” blandades med det ”låga” – så kunde man se hur en botoxsfylld programledare pratade om poeten Giacomo Leopardi eller ett nyhetsinslag om att en före detta kulturminister döms för bedrägeri. Det var svårt att inte älska Italien. Tack vare att den kalla glassen fick jag energi att fortsätta vidare och i flera timmar lät jag gatorna leda mig till tidigare okända gränder. Jag varken tänkte eller reflekterade mer än vågorna som strök inåt Neapelbukten. Efter en sen lunch på La Trattoria dell'Oca, där jag åt en papparelle rosa con salscicca, kände jag mig så belåten över att dagen att jag stoppade min sista 50€ sedel i handel på en uteliggare liggande på en hög wellpapp. När han insisterade på att kyssa min hand som tack besvarande jag honom istället med att kyssa hans hand samtidigt som jag lyckönskade honom. Jag såg hur solen snart skulle börja slicka Napoli god natt med sin röda tunga. Det fanns ingen tid att förlora. Efter en kort promenad och åkning med linbanan kom jag upp till Castel Sant'Elmo där man för en symbolisk summa på 2.5 € kunde åtnjuta Napolis vackraste panorama i vilken man kunde beskåda gungande segelbåtar, kryssningsfartyg som låg tryggt i hamnen och Capri som befann sig vilande på rygg i hornisten. Där bortom fanns också Pompeji som viskade om en svunnen tid. Jag begav mig till en längst ut på fästningen där få andra besökare gick. Jag lutade mig fram över befästningsmuren. Det måste ha varit 20-30 meter neråt till marknivån. En tår strök min kind. En vackrare vy var knappast möjlig. Det var dags nu, all tidigare tvekan lyste med sin frånvaro i det röda solljuset. Äntligen skulle jag få avsluta min tillvaro på jorden genom att kasta mig utför stupet. Jag var bara tvungen att invänta att ett smekmånspar, en turist med trekvartsbyxor och en tystlåten tjej skulle bege sig vidare. Det skulle förmodligen inte dröja länge då det stigande mörkret alltid knuffade iväg åskådarna att fortsätta sina kvällsplaner. Jag kände mig enbart tillfreds vid tanken att snart för evigt somna in efter att ha fått en sista dag i Napoli. Jag kastades oväntat tillbaka till den sociala verkligheten i och med frågan ”scusami, ma potresti fare una fotografia su di noi?”. Självfallet kunde jag ta en bild på det nykära paret som kysstes i solnedgången med Ischia i bakgrunden. ”Grazie mille ragazzo”. ”Tack till er också att ni beger er” tänkte jag. Det blev dock alltmer påfrestande att turisten som scrollade på sin telefon och tjejen som verkade djupt försjunken i sig själv fortfarande var kvar. Jag övervägde att ta sats och kasta mig neråt men samvetet höll mig kvar – jag hade ingen rätt att traumatisera dem. Men som om turisten hade läst mina tankar lyfte han blicken och gick vidare. Nu var det endast tjejen kvar, orörlig som en marmorstaty, som hindrade mig att fullborda mitt öde. Men det var bara en tidsfråga innan hon vände bortåt. Jag låtsades fokusera på utsikten samtidigt som jag sneglade åt hennes håll. Grät hon? Det var svårt att urskilja bakom det mörka lockiga håret men jag var säker på att något inte riktigt stod rätt till med henne. Kanske hade hon blivit underkänd på en tenta? Det var hur som helst inte mitt bekymmer. Jag fäste återigen blicken på horisonten som kramade Capri. En mängd minnen av vänner, familj och händelser strömmade genom mitt medvetande. Ändå var det tanken på henne som kastat bort mitt hjärta som upptog mest plats i min själ. Jag klarade det inte bara mer, jag ville inte leva mer, inte en morgon till ville jag vakna upp med mitt vidriga jag… .Jag hade säkert fortsätta grävt ner mig i ångestens bottenlösa dike om det inte vore för att något plötsligt fångade min uppmärksamhet i ögonvrån. Tjejen som alldeles nyss stod några meter från mig hade klättrat upp på räcket och blundade för att ta sats. Innan jag hann ta in vad som höll på att hända kastade jag mig fram för att få grepp om hennes ben. Med all styrka jag hade lyckades jag dra ner henne till marken. Med hela sin tyngd landade hon på mig och jag kände hur mitt bakhuvud fick betala priset. Så fort jag fick upp ögonen såg jag hur hon stirrade in i mig med sina bruna ögon. Hon kunde inte vara mycket mer än några år över 20 och hon var vacker fastän man såg hur många sömnlösa nätter och ångestfyllda dagar satt sina spår i hennes ansikte. ”Vad håller du på med, du hade kunnat dö ju förstår du inte hur farligt det var eller? Du tänker säkert att det inte finns något hopp men det gör det jag lovar dig, du måste bara…” men jag kunde inte förbehållslöst fortsätta att skälla ut henne då jag fick en kraftig örfil åtföljd av ett ”Sei un coglione!”. Innan jag hann återhämta mig från chocken hade hon redan sprungit iväg och jag hade endast ork att ligga kvar på marken och se hur de första stjärnorna uppenbarade sig på himlavalvet.