Kapitel II
Jag minns inte hur jag tog mig hem den kvällen. Jag vaknade dock som vanligt i min egen säng fast denna morgon log mina kläder i en enda röra. Jag hade även glömt stänga fönsterluckorna vilket gjorde att jag kunde höra min grannes radio från lägenheten mitt emot mig. En italiensk sommardänga spelades på högsta volym. Även om mina ögon var vidöppna och tittade likgiltigt upp i taket kunde jag inget annat än se den där tjejens mörka ögon på min näthinna. Hon hade förstört allt. Det var hennes fel att jag inte lyckades avsluta min miserabla tillvaro. Jag borde ha kastat mig utanför räcket utan någon som helst hänsyn till vare sig henne eller någon annan. Ändå fanns det något inom mig som kände medlidande för henne. Jag reste mig upp och blickade ut från fönstret. Inget annat än en grå himmel uppenbarade sig. Varför sade jag alla de där orden om livets meningsfullhet till henne? När jag inte ens trodde på dem själv. Jag viftade bort tankarna genom att börja klä på mig fast besluten att fullborda min strävan att ta mitt liv. ”Idag ska jag gå raka vägen till Castel Sant’Elmo eller till närmsta tågräls och inte låta en sekund av tvekan hindra mig”. Nästan färdigklädd slängde jag ett getöga på min telefon. Några notiser och meddelanden framträdde på hemskärmen. ”Tja allt bra? Skulle du inte kunna fixa lista ikväll på Yaki? Fan va nice du verkar ha det Italien asså”. Förbannade telefon. Inte ens på andra sidan kontinenten fick man vara ifred från Göteborgs självkåta ”uteprofiler” vars platthet i personlighet möjligen överensstämde med ett frimärke. Därefter skummade jag igenom ett meddelande från min svenska vän Victor, rubrikerna om någon eskalering i Mellanöstern och de senaste inläggen från de konton jag följde. Jag skulle precis lägga undan telefonen när jag råkade få upp en bild på mig tillsammans med den kvinnan som jag hade trott att mitt liv skulle delas med. På en utsiktsplats i det bergiga kalabriska landskapet stod vi varandras famnar med läpparna tryckta mot varandra. Det var ett löfte om evig kärlek. Åtminstone för mig. Jag slängde genast iväg telefonen för att inte låta mig dras ner i minnets fängelsehåla torterad av saknaden från när vi oskuldsfullt förälskade oss den där ovanligt varma sommardagen på Brännö, när vi låg uppe om nätterna och läste dikter för varandra eller när vi inte kunde sluta leka med varandras omättliga begär. Jag skyndade mig att ta på mig de resterande kläderna men när jag skulle trä på mig mitt armbandsur märkte jag hur min hand började skaka. Först knappt märkbart. Sedan allt kraftigare. Jag försökte stilla handen genom att sträcka ut den men för varje gång jag lyckades återfå kontrollen började en annan kroppsdel att lätt skaka. Jag hade upplevt detta tidigare och kämpade för att inte behöva återuppleva ett ytterligare sammanbrott. Det var som om döden själv dansade med mig. Efter flera minuter av skakande och åter skakande slängdes jag tillslut ner till golvet där hela min kropp befann sig som i epileptiskt anfall bortom medvetandets kontroll. När skakningarna äntligen tog slut låg jag mer eller mindre förlammad. En sådan bottenlös tomhet rådde inom mig att om någon hade tryckt in en kniv i min buk skulle jag förmodligen inte reagerat. Jag vet inte hur länge jag legat orörlig på golvet när lägenhetsdörren öppnades och Antonio dundrade in som en siciliansk karneval. För en gång skull var jag tacksam för hans närvaro. Jag sträckte mig sakta upp och ringde upp Victor. Kort därefter hade vi bestämt oss för att mötas upp. Eftersom han jobbade på det arkeologiska museum möttes vi först upp på kvällen. Vi sågs på Bar Oak där vi brukade gå. Förutom att den låg med gångavstånd från Museo Archeologico Nazionale, befann den sig i en trång korsning omgärdad av barer och biografer vilket ofta gjorde gatan till en livlig flaskhals. ”O fratm” ropade han från uteserveringen så fort han kunde skymta mig traska fram. Victor var en oslagbar social kamelot. Han kunde samtala friktionsfritt med såväl högstående kulturpersonligheter som med de mest avdankade alkoholisterna på parkbänken. Att han dessutom var hälften napolitanare, hälften skåning adderade en komisk dimension till hans extroverta personlighet, inte minst då han uttalade sina många italienska ordspråk med en kraftig skånsk accent. Likväl lyckades han inte alltid anpassa sig förbehållslöst till den sociala kontexten, kanske just eftersom han var ett socialt geni, då han inte kunde hålla sig från att provocera. Jag minns så tydligt när vi satt på bussen i Milano och ett dussintals nyfascister steg på varav en av dem hade följande texten tatuerad på sin underarm ”sempre loyale alla repubblica salomo”. Efter att ha skämtat grabbigt med dem, givit dem komplimanger för deras ”tuffa” stil och nästan indikerat att han skulle ha delat deras politiska sympatier drog han en sista liten anekdot när vi var påväg ut från bussen medan han hade all deras uppmärksamhet. ”ragazzi, ni vet Garibaldi var ju en riktig man som bar en röd skjorta för att det inte skulle synas när han skadades. 100 år senare kommer italiens andre store man Mussolini och det behöver väl inte tilläggas varför han bar svarta byxor”. Fastän dörren stängdes i sekunden vi klev ut tog det inte lång tid innan svartskjortorna hade lyckats stanna bussen och forcera upp dörren, varav vi blev tvungna att springa lika fort som två gaseller. Vi hade förmodligen blivit uppstyckade som en guanciale inför en carbonara om det inte vore för poliseskorten som stannade upp framför dem. Likväl var jag tacksam över vår vänskap. Han ställde nämligen alltid upp. Dessutom var han min enda nära vän i Napoli och hade hjälpt mig fixa boendet hos Antonio som akut behövt någon inneboende efter något uppbrott med en tidigare partner. Eftersom han kände mig väl fanns det inga skäl att försöka undanhålla mitt ångestfyllda tillstånd. Han skulle ändå förr eller senare lyckas gräva upp dem. Arkeolog som han var. Men denna kvällen krävdes ingen psykologexamen för att skönja mitt mående. Efter bara första klunken öl bröt jag ihop.
- Tänker du fortfarande på henne? Frågade Victor mig.
- Ja, svarade jag med skam i kroppen medan jag torkade mina tårar.
- Men du, vad har du nu gjort för dumt? Jag ser på dig att du mår sämre än vanligt. Jag övervägde om jag skulle berätta om mitt patetiska självmordsförsök men avhöll mig för att väcka en alltför stor oro hos honom.
- Egentligen inget särskilt… eller såhär, jag gick in på hennes instagramprofil och såg henne med en kille.
- Jag trodde hon hade blockat dig?
- Det har hon… men jag gjorde ett nytt konto.
- Men det var säkert bara någon snubbe, sade han i uppriktigt välmenande ton, egentligen finns det inget som säger att de skulle vara tillsammans. Det är så himla lätt i din prekära situation att föreställa sig det värsta men försök istället att…
- Det kysstes i solnedgången.
- Cazzo, facimmece ‘a croce! ("Låt oss göra korset! - Napolitansk ordspråk som används när något inte går väl)
Det blev tyst mellan oss. I brist på kloka ord såg vi hur fler personer började trängas på Vico Quercia.
- Dessutom såg jag att de ska till Napoli tillsammans om två veckor och söker boende. Jag trodde att hon visste att jag var här. Men hon kanske inte bryr sig om hur det sårar mig…
- Jag förstår verkligen att det svider. Helt ärligt kan jag nog inte ens föreställa mig det du går igenom nu. Möjligen kan de förkolnade liken i Pompeji göra det. Hur länge var ni nu tillsammans igen?
- Mer eller mindre sex år.
- Och när tog det slut? I våras, eller hur?
- Ja, ganska exakt sex månader sedan.
- Du måste försöka komma vidare på något sätt.
- Jag vet… om jag också hade fått den bekräftelsen hon nu fått så skulle jag kunna gå vidare. Jag förstår inte hur hon kunde bli tillsammans med någon så kort efter mig.
- Men vänta lite här självutnämnda Santo Benedetto. Du har ju knappast legat på latsidan själv.
- Ja, men det där är ändå relativt.
- Okej då, men sedan april, hur många har du erövrat med amors båge?
- Men sluta tramsa dig. Tror du jag håller räkningen med hur många jag legat med?
- 10? 20? 30? 40?
- Okej, okej inte så många… 32 om vi räknar med henne som ville att jag skulle slicka hennes motbjudande tår.
- Du är en riktigt coglione vet du? Sade han och vi flög både upp i en skrattsalva. Det kändes befriande att för första gången på länge få skratta tillsammans med en god vän. Victor fortsatte med att dra ett ordspråk:
- “L’ammore d’o lietto fa scurda’ chello d’o pietto” (Den sexuella kärleken får dig att glömma hjärtas kärlek - napolitansk ordspråk)
- Om det ändå vore så enkelt.
- Du måste faktiskt lugna dig på den fronten innan du dör av syfilis. Förresten, hur går det för dig med romanen? Det var länge sen du berättade för mig om hur ditt skrivande går.
Det vred sig i magen på mig av bara tanken på mitt litterära projekt. Egentligen var det själva ändamålet med min självutnämnda exil. Jag hade påbörjat en storslagen roman. Den skulle inte bara inkapsla samtidens prekära tillstånd i ett familjedrama på tre delar utan också förändra vår dekadenta tid så pass att man skulle säga 100 år senare att ”denna romanen blev startskottet på ett nytt sätt att skriva och unga började på nytt att sluka böcker”. I mitt intellekt lyste bokens framgång med efterföljande boksigneringar och översättningar till kontinentens alla språk. Med tiden skulle jag konkurrera ut all litterärt avfall som fanns i Sveriges kulturkretsar. "Cyklopernas land” skulle läggas ner i takt med att mitt eget kulturprogram erhöll tidigare otänkbara tittarsiffror. Till studion skulle jag bjuda in, förutom framstående intellektuella och konstnärer, framträdande kulturpersonligheter från den germanska, romanska och persiska kultursfären. Det fanns bara ett problem.
- Det går väl bra förmodar jag. Svarade jag något lakoniskt.
- Med andra ord har du inte skrivit något alls? Sade han med ett retsamt leende på läpparna.
- Nej, nej. Jag har faktiskt skrivit en del.
- Så hur många sidor har du skrivit denna månad du varit här?
- Jag tog en djup klunk öl för att erinra mig det exakta antalet sidor.
- Jag har skrivit… fem eller sex sidor i alla fall.
- Men vafan haha! Prouts ” På spaning efter den tid som flytt” skulle blivit ett verk på fem, sex sidor om han också hade, som du, använt kuken istället för pennan.
Det blev ytterligare en skrattsalva men denna gången inte lika befriande. Halva Göteborg visste att ”jag ska skriva en roman i Italien” av den enkla anledningen att jag hade berättat det i varje bar, klubb och socialt sammanhang jag satt min fot i under sommaren.
- Tro mig. Det enda jag vill är att skriva av mig ångesten. Att fokusera på mitt litterära arbete men jag kan inte sluta tänka på henne. Jag kan inte sluta älska henne. Jag har redan gått ner fem kilo och vaknar fortfarande varje morgon med ett tryck över bröstet…
- Är du beredd att få tillbaka henne till varje pris? Lika mycket som Catullus för sin Lesbia?
- Ja. svarade jag utan minsta tvekan.
- ”Och den mångförslagne Odysseus svarade med de bevingade orden”. Jag har en idé om hur du ska få tillbaka henne! Sade han och nästan hoppade upp ur stolen som om han hittat svarat på en tidigare olösbar gåta.
Jag satt tyst som i en biosalong och lyssnade på idén eller snarare planen. Den var så invecklad att vi var tvungna att beställa två till enheter och i ärlighetens namn kunde jag inte avgöra om han var galen eller genial.
- Och jag som inte trodde att man kunde uppfinna en trojansk häst på nytt. Sade jag med uppriktig beundran. Men det finns en sak jag inte förstår, hur tänker du att det ska ske att……
Medan jag ställde min fråga försvann Victors blick och vandrade sakta iväg som när man följer ett flygplan på skyn.
- Hallå Victor, Lyssna på mig då!
- Vilken siren. Mumlade han fram.
- Vad sa du?
- Du måste titta på henne
- Men sluta nu, det var ju du som sa att jag skulle ta det lugnt med det andra könet.
Något irriterad tog jag fram en av mina Partagas cigariller. Men när det första blosset med all dess intensiva rök passerat förbi Viktors ögon som fortfarande var fästa någon annanstans kunde inte ens jag motstå nyfikenheten att vända min blick mot den trånga folkmassan som högljutt umgicks. Jag kunde först inte uppfatta vem han så noggrant spanat in men sen så vred sig ett par svarta lockar lite längre bort i folkmassan och till min stora förvåning kände jag igen henne. Det var hon som jag räddade livet på dagen innan. Jag nästan flög upp från stolen för att gå eller snarare springa fram till henne. Men i min iver att nå fram till henne råkade jag stöta till en annan med min tända cigarill och rätt som det var blev jag tvungen att ursäkta mig på alla italienska fraser jag kunde för att bli framsläppt av ett gäng sura napolitanare. När jag väl kom fram i korsningen kunde jag inte längre se henne. Jag kunde inte bestämma mig huruvida jag skulle ta höger, vänster eller framåt för att hitta henne. Jag hade tappat bort henne. Jag skulle precis vända tillbaka när en lucka öppnade sig i folkmassan genom vilken jag kunde urskilja hennes figur på väg mot huvudgatan. Jag började springa efter henne. Men förgäves då hon hoppade upp på någons motorcykel och försvann med den kraftiga havsvinden som for genom ett mörkt och hektiskt Napoli. Helt utmattad stannade jag upp och såg hur hennes gestalt försvann bland hundratals glimrande fordonsljus. Jag hade säkert förbannat såväl himmelen som jorden om det inte vore för att jag fann något på marken som på ett eller annat sätt skulle föra mig till henne.