Kapitel III
Jag gick för tredje dagen i rad till Lavanderia Parthenope. Det var en av många tvätterier i den mer välbärgade stadsdelen Vomero. Jag hade hittat ett kvitto på marken den kvällen när jag sprungit efter henne jag räddade livet på. Förutom namnet på tvätteriet med dess adress stod endast priset och datumet för upphämtningen. Varken något namn eller telefonnummer fanns nedskrivet. Redan dagen efter jag funnit lappen gick jag dit. I min rädsla att missa henne vågade jag knappt blinka medan jag promenerade fram och tillbaka på gatan framför det alldagliga tvätteriet. Skyltfönstret var täckt med olika skyltdockor, pristabeller och en skylt föreställande en siren som tvättade. Man kunde knappt se in i det lilla alldagliga tvätteriet. Inte ens när en av få kunder gick in lyckades jag skymta insidan av lokalen. Efter att jag stått där i två-tre timmar kapitulerade jag genom att sätta mig på en barstol i skuggan tvärs över gatan. Tiden för upphämtning var bara öppen fyra timmar på eftermiddagen och jag stirrade över gatan någon timme innan jag besviket gick hemåt. Jag somnade med en känsla av resignation men vaknade dagen därpå med en förhoppning som drog upp mig från sängen. Andra dagen orkade min iver endast hålla mig stående i en timme innan jag satte mig ner och tog en kaffe på samma bar. Jag hade övervägt att gå in med lappen för att fråga om de visste vem den tillhörde. Men jag vände på väg dit. Hur misstänksamt skulle det inte bli om jag gick med hennes lapp utan att ens veta hennes namn? Man kunde ju ringa polisen för mindre. Tredje dagen gick jag raka vägen till baren och beställde min vanliga kaffe och aprikos cornetto. Jag tvekade på om lappen ens tillhörde henne. Dagen för upphämtning hade redan passerat med ett dygn. Var mitt begär att träffa henne så stort att jag inbillade mig att lappen föll från hennes ficka den kvällen? Inte ett spår av henne hade synts. Höll jag på att bli galen? Jag tog ett djupt andetag och blickade upp. De höga trädkronorna dansade med balkongernas uthängda tvätt. Vädret var lika grått som de utslitna gatstenarna. Efter ett tag övervägde jag att beställa en till kaffe men det stod redan tre tomma koppar på mitt bord. I min tristess ringde jag upp Victor. Telefonsvararen ljöd “Hej Victor här, förmodligen har du inget viktigt att förtälja så var snäll och lämna inget meddelande”. Jag hade likväl något viktigt att säga till honom. Vid nyktert tillstånd och med några dagars betänketid var jag inte lika säker på hans ”vattentäta” plan. Vore det bättre om jag ställde in allt? Jag befann mig inte längre i extasens berusade tillstånd över att hitta henne som jag räddade livet på. Samma morgon hade jag återigen vaknat upp med ett tryck över bröstet så hårt att en blyertspenna skulle knäckas av att bara ligga där. Jag tvivlade på allt. Det enda jag var säkert på var hur patetisk jag kände mig. De utslängda soporna verkade till och med mindre ensamma än mig. De hade i alla fall varandra. Situationen blev inte bättre av att jag mer eller mindre spenderat hela morgonen fången i onanins grepp. Oavsett hur mycket jag avskydde de där två dimensionella perversa kortfilmerna var det som om kroppen inte kunde slappna av innan en tillgjord utlösning. Kanske var det bristande moral som gav mig utrymme att fortsätta titta på förutsägbara lågbudgetfilmer av kvinnliga “entreprenörer”? Dessvärre hade min måttlösa kaffekonsumtion utan tvekan en mer negativ inverkan jorden än ett gratis porrsurfande. Det som äcklade mig var snarare detta bottenlösa tvång att komma, att ha mer, mer, mer var så stort att dela njutningen blev sekundär. Egentligen var det inte jag som onanerade. Det var porrvideon som njöt åt mig. Jag varken vidrörde någon eller blev vidrörd av någon. Ändå kunde jag inte sluta. Men detta njutningstvång fyllde dessutom en annan funktion – att undvara mig från den krävande bilden av hur någon annan trängde in i henne på samma sätt som jag hade gjort alla dessa år. Njöt hon mer med honom eller tillät hon sig sakna mig även under lustens mest upphetsande stadium? Kunde han också få henne komma två, tre, fyra gånger på rad varpå hon tackade honom med att ta honom hela vägen med sin mun? Likväl visste jag innerst inne att det handlade om något mer. Jag förmådde inte leva utan en kvinnans bekräftelse. Ändå hade jag inget problem med att sätta mig på en bar i flera timmar med en bok som enda sällskap eller att resa genom Europa helt på egen hand. Det blev uppenbart för mig där och då att jag behärskade konsten att vara själv men inte ensam. En röst hördes plötsligt inom mig som inte var min. Förvisso hade jag haft perioder av kraftig ångestpåslag men inre röster hade jag aldrig varit med om tidigare. Dessutom var den på italienska och yttrade ”du tänker för mycket”. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle ringa mentalsjukhuset och säga…
- Ao guaglione! Ska du försumma ditt liv med att stirra ner i din kopp? Jag lyfte upp huvudet som om jag vaknat från en dröm. Vid bordet bredvid mig satt en äldre man med sin lika gråhåriga tax. Rösten hade kommit från honom. “Till och med Forogh ser att du tänker för mycket” sade han och drog bak sitt vita hår varpå taxen jakande skällde.
- Ja, jo, det stämmer väl. Svarade jag fortfarande som om jag befann mig i ett nyvaket tillstånd.
- Vad tänker du på unge man? Du har ju suttit i flera timmar och grubblat. Grubblandet ger värdighet åt den ändre men frustration åt den yngre.
- På ensamheten, varför den till slut vinner.
- Säger du det? I så fall är det bara att skaffa en tax, sade han med någon överlägsen ton. Varpå taxen på nytt skällde jakande. Den dagen hade jag varken någon lust eller energi att utstå äldre mäns monologer om hur just de hade knäckt livsgåtan via en mödosam livsbana som ”ingen” i min bortskämda generation skulle begripa och jag hade förmodligen gått därifrån om det inte vore för att han tillade ”i fyra år var jag ensam i en cell som stängde ut all form av medmänsklighet”.
- Begick du ett brott? Frågade jag naivt utan någon som helst eftertanke.
- Mitt enda brott var att jag älskade friheten mer än livet. Jag satt 2 år i fängelse i mitt hemland Iran. I en cell som inte rymde någon mänsklighet än den smärtan jag uthärdade. Ett möte, om så med en fågel hade räckt för att överleva ensamhetens gigantiska tyngd. Jag vred stolen mot honom. Märkbart mer nyfiken om vem detta var för någon figur.
- Men hur överlevde du då?
- Därför jag aldrig var ensam, sade han med en efterföljande konstpaus. När stunder i den kalla och tomma cellen var som värst talade poeterna till mig.
Jag blev så pass tagen av den anspråkslösa mannens djupa berättelse att jag omedvetet slutade kolla åt tvätteriets ingång. En motorcykel som körde förbi på trottoaren stal min uppmärksamhet och jag hörde inte först hur han med lågmäld röst började citera någon dikt på persiska. Som ett barn som smakat på ett tidigare okänt bakverk frågade jag ”vad var de för något?”. Långsamt slöt han ögonlocken som för att anstränga sig att dra fram något ur minnets djupaste arkiv. Så började han berätta om hur han varje dag i fängelset reciterade den kvinnliga poeten Forough Farrokhzad. “När solen gav mig sällskap om morgonen i den kalla och mörka cellen läste jag dikten ‘en annan födelse’ från mitt minne. Efter några veckor hördes ett lågmält knakande. Det var från cellen bredvid. En annan fånge ville höra tydligare vad jag sade till mig själv om dagarna. Det blev början på en ny vänskap. Vi lyckades kommunicera med varandra genom att knacka på vägen eller prata tydligt in mot vägen när vakterna var på rast eller sov. Jag blev så lycklig över denna oväntade bekantskap att jag nästan glömde cellens klaustrofobiska grepp över min kropp. Samtalet med honom gjorde min själ fri på nytt. Vi pratade om poesi, mat, film, kvinnor. Allt som gav livet glädje. Allt som vi saknade. En dag berättade jag för honom att jag hade studerat i Rom. ‘Berätta för mig hur det är att leva där’ frågade väggen mig. Han hade aldrig satt sin fot utanför hemlandets gränser. Förutom att nämna platser som Colosseum och Peterskyrkan försökte med språkets nyansrikedom visa runt honom varje gränd i Caput Mundi. Jag bjöd till och med ut min nyfunne vän på middag i Testaccio. ‘Nu går vi från Trasteveres smutsiga gatuliv över bron till Isola Tiberina för att fortsätta till Testaccio. Får jag lov att bjuda dig på en carbonara?’ varpå det hördes svag från andra väggen ‘Tarof nakone, men om du insisterar tar jag gärna en bit. Vilket vin ska vi dricka ikväll?’. Efter några ‘glas’ vin kunde vi skämtsamt skryta om hur snygga vi var inför de italienska tjejerna. ‘Jag är en och åttio fem, muskulös med mustasch', varpå han snabbt svarade ‘då har du inte en chans, jag är nämligen en och åttio sju meter lång’. Men lika snabbt som vänskapen kommit försvann den. En dag öppnades hans cell. Jag hörde endast hur fångvaktaren skrek att han skulle samla sina saker, vilket var komiskt eftersom vi inte fick ha några personliga tillhörigheter. Inga knackningar hördes mer. Hade han blivit frisläppt? Hade han blivit avrättad? Ovissheten var olidlig och cellen tickets kallare. Efter veckor av enträngt frågande till vakten vad som hade hänt honom fick jag äntligen svar. Det fanns trots allt vakter som egentligen inte var några onda människor utan av ödets nyckfullhet hamnat i våldets regi. Enkla människor i behov av en inkomst. En sådan drog sitt finger över sin hals för att illustrera att hans liv tagit slut. De följande veckorna tappade jag all matlust. Lusten att kämpa var borta. Ibland knackade jag lätt på väggen i en vägran att acceptera hans bortgång. Jag ångrade mig så mycket att jag glömde att fråga vad han hette att jag tappade bort såväl tid som rum. Hur ber man för någon vars namn man inte har? Om jag skulle bli frisläppt, hur skulle jag då kunna kontakta hans släktingar? Jag minns inte hur många veckor det fortsatte så. En dag öppnades min dörr många timmar innan jag skulle få mitt sista mål mat. Jag var säker. Nu slutar mitt liv. Fångvaktaren gick stadigt emot med något i sin hand. När han bara stod en meter från mig räckte han mig något medan han sade så tyst att jag knappt hörde ‘skriv till din familj’. Jag såg en medmänsklighet i hans ögon som jag trodde hade försvunnit från denna jord. Efter många månaders väntan lyckades min familj muta rätt tjänsteman. Jag hade vänner i Italien från min studietid och tveka inte en sekund att fly hit”.
Först blev jag alldeles stum för hans berättelse, sedan skämdes jag över hur synd jag tyckte om mig själv. Min kropp hade varken utstått hunger eller slag. Mina politiska åsikter hade alltid fått vara lika fri som vinden själv. Men även om jag var ung och frisk med framtiden i mina händer kunde jag inte ens glädjas åt att åka iväg till amalfikusten över dagen, att se en fotbollsmatch på en sprudlande pizzeria eller sitta med en bok i solskenet. Ändå så var jag omgärdad av så mycket liv och kärlek runt omkring mig. Kanske hade han svaret på hur jag skulle kunna överkomma ensamhetens betungade tystnad. Som ett kastrullock på väg att koka över frågade jag honom.
- Jag kommer nog aldrig kunna förstå det du har gått igenom. Jag också genom en period av ensamhet nu, självklart på ett helt annat sätt, men med dina erfarenheter, vad borde jag göra, om jag känner att jag själsligt befinner mig i en cell, oförmögen att kliva ut. Vad ska jag göra för att överkomma ensamheten? Vilka poeter ska jag läsa? Vilka språk ska jag lära mig? Eller vilka platser ska jag besöka? Vad är det med ensamheten som gör den så outhärdlig?
Jag kände hur en droppe av svett rann ner från min panna. Jag hade blivit helt andfådd.
- Jag vet vad du vad du behöver. Svarade han med en mörk och seriös ton samtidigt som han drog pannan i djupa veck. Mina förväntningar steg. Jag väntade spänningsfyllt som vid skrapandet av en trisslott.
- Skaffa en tax! Yttrade han som om han skådat ett mirakel.
Jag tappade hakan. Drev han eller var han seriös? Jag tittade ner på taxen som för att få svar men inget i den avlånga hunden sittande ställning avslöjade något. Jag kände endast en lätt avsmak för dessa fyrbenta varelser som luktade varandra i rumpan, skällde på ofarliga lyktstolpar och var tvungna att få massa godis för att lära sig att skita utomhus. Men det värsta var nog all den tid de slukade från människan att kultivera sig. Istället för att ägna sig åt meningsgivande mellanmänskliga handlingar blev människan mer lik hunden - enklare, smutsigare och gladare.
- En fyrbent kommer göra dig gott! Ingen psykolog hjälper dig mer än kärleken du får av att klappa en tax. Sade han glatt med en seriös underton och ställde sig upp. Vänta här, jag kommer tillbaka snart. Tillade han och lade kopplet i min hand för att sedan vända på klacken.
Allt gick så snabbt att mina försenade invändningar inte hördes bredvid den trafikerade vägen som han traskade över. ”Helvete jävla skit” sade jag för mig själv och vände blicken ner mot mitt ofriviliga ansvar på fyra ben som lydigt satt och blickade efter sin huse. Så länge den satt tyst kunde jag vänta någon minut, tänkte jag och noterade att den gamle mannen klev in i tvätteriet. Han skulle förmodligen bara hämta någon nytvättad skjorta och för att sedan komma tillbaka. Jag tog upp min bok som jag läste för tillfället – Föraktet av Alberto Moravia. Jag lyckades endast ett fåtal gånger vara närvarande i relationsdramat mellan protagonisten vars fru plötsligt börjar förakta honom då jag ständigt vände upp blicken för att åter skåda den gamle persen. Men han dök inte upp från tvätteriet och när till och med taxen lade sig ner och slöt ögonen blev jag alltmer orolig. För att stilla rastlösheten tog jag upp i dålig vana min telefon. Först såg jag att Antonio skrev att han skulle till Palermo och hälsa på sin familj om två veckor varav han skrev en lång lista på vad jag var tvungen att göra i lägenheten. Sedan läste jag ett meddelande från Viktor. “Jag har förberett de sista planerna. Uppdaterar dig när jag vet mer”. Som vid skådandet av ett oväder på väg från horisonten in mot land kände jag hur den överväldigade ångesten sakta kom. Jag kunde inte bestämma mig huruvida jag skulle ställa in planerna eller inte och i takt med min ökande ambivalens kände jag återigen hur jag inte ville leva. På ett plan visste jag varför men på ett annat var det oförstårligt. Jag visste att livet åtminstone för mig var för outhärdligt för att genomlida men jag förstod inte hur jag kunde känna så starkt. Var det rationellt eller inte att lida så mycket på grund av ett krossat hjärta? Var jag emotionellt instabil eller var jag alltigenom mänsklig som led till den grad att ångesten åt upp mig från morgon till kväll? I brist på svar vände jag ner blicken mot taxen. Kanske borde jag släppa alla mina förutbestämda meningar för en gång skull genom att klappa den fyrbenta persiska poeten? Som om jag skulle vidröra någon historisk artefakt på ett museum drog jag sakta ner handen för att klappa pälsen men så fort mina fingertoppar vidrörde dem stäva hårstråna började hon kraftigt skälla på mig. Mina desperata försök att få tyst på taxen genom att växla mellan ”tyst!” och ”sluta nu!” på italienska och sedan ”men håll käften för helvete!” på ren svenska visade sig endast kontraproduktiva då byrackan smet iväg som en salsiccia på fyrhjulsdrift. Jag missade med endast någon centimeter att fånga kopplet som hade glidit ur min hand. Genom bord, stolar och fotgängare sprang eller snarare flög taxen-fanet förbi in på bilvägen. Hade jag inte ställt mig på vägen och viftat framför de körtokiga bilisterna och motorcyklisterna skulle inte bara taxen utan även jag blivit påkörda. Min ofrivilliga insats att agera som trafikpolis gjorde att jag tappade bort hunden. Men tack vare att jag skådade hur kopplet slank in i en butiksentré förstod jag var den förbannade fyrbenta restprodukt från djurvärlden hade smitit undan. Ilsken som ett bi stormade jag in in butiken och tänkte ”nu fick det vara nog, jag ska ta det där kräket och binda fast det på en stolpe och sätta en skylt på den med texten - lämnad av oansvarig ägare”. Väl inne såg jag hur hunden satt lutad mot butiksdisken och flämtade. När jag böjde mig ner för att ta kopplet drogs draperiet plötsligt åt sidan. Jag reste mig och märkte då att jag befann mig i tvätteriet.
- Hej, hur kan jag hjälpa dig?
Jag började leta efter min lapp. Det var väl lika bra att lämna tillbaka den. Mitt hår täckte mina ögon och när jag äntligen hittade den djupt ner i min ficka kunde jag slänga tillbaka håret.
- Vad, vad… gör du här?
Jag blev helt förstenad. Jag trodde först inte mina ögon. Det var ju hon.
- Eh… jag … jag …
Utan att lyckas få fram någon fullständig mening lade jag lappen på disken som om det vore en ursäkt för min närvaro. Hon var inte lite förvånad själv när jag tillslut fick fram
- Du tappade den här.
Ett kort ögonblick av evighetens berusande stillhet stod vi och sjönk in i varandras blickar. Jag hade förmodligen helt förlorat mig i hennes mörka ögon, fylliga läppar och svarta hår om det inte vore för att någon började skälla.
- Men vad gör du här min lilla salsiccia? Sade hon medan taxen försökte hoppa upp på henne. Hunden ifråga verkade då vara stamkund här tänkte jag och var tvungen att erkänna att något gott hade burit med sig. Utan något förbehåll slapp det ur mig:
- Varför försökte du ta ditt liv den där dagen? Några fotsteg från lagret hördes.
- Sch låt honom inte höra det. Han skulle aldrig kunna klara av det. teatraliskt drog en äldre man isär butiks draperiet
- Jaha men så trevligt, du känner alltså mitt barnbarn Giulia?
Det var den äldre mannen från baren.