ENSAM
Jag är en man
en ensam man
varken ung
eller
gammal
jag är 27
gjort alla misstag
utan att pannbenet vuxit
Varje morgon lägger jag mödosamt ut
gårdagens smulor
utanför mitt fönster
men inga
sparvar besöker mig
Alla säger ”tid”
”tid”
”tid”
”de kommer”
men varje kväll
bevittnar jag hur vinden
tar dem orörda smulorna
och lämnar mig utan svar
Då klättrar månen upp
på himlavalvets trappa
och skådar hur jag i dess bleka spegel
blir sparven
som sjunger
om hur röda lockar fladdrar på sju kullar
bland ruiner lika synliga som döda
om hur jag sju dagar i veckan
drar av mina fjädrar
för att bli oigenkännlig från den du lämnade
Jag frågar månens ömma närvaro
kommer jag få flyga igen?
Efter att dina hårda ord slog mig till marken
och bröt mina vingar med brustna löften
När morgonen drar ner månen på nytt
försvinner den lyssnade tystnaden
och solen torkar sakta mina tårar
jag har inte tid att vänta
på ett hopp som aldrig kommer
jag stänger mitt fönster
och öppnar mitt hjärta
för dig som läser mig